Utställningstexter – Från början
Du kan läsa saltexter och ljudguide i lugn och ro på din egen enhet. Du kan också lyssna på texterna med en skärmläsare.
Texterna börjar på museets övre våning.
Introduktion
”Kalla mig inte mecenat, säg att jag är en konstvän. För det är jag och har varit hela mitt vuxna liv” Sara Hildén
Från början är en introduktion till Sara Hildéns Stiftelses samling av finsk konst. På utställningen ses ett urval av modernismens klassiker, geometrisk och expressiv abstrakt konst, neorealistiska verk och stickprov av konstfenomen från slutet av 1990-talet till idag.
Sara Hildéns Stiftelses samling fick sin början genom Sara Hildéns (1905–1993) konstintresse. Tammerforsbon Hildén var verksam i modebranschen och med de medel hennes affärsrörelse gav henne skapade hon en omfattande samling av samtida konst. Den är en levande helhet som växer ännu idag.
Sedan år 1979 har samlingen haft ett permanent hem i Sara Hildéns konstmuseum som är ett av få museer i världen som grundats kring en samling sammanställd av en kvinna och som bär hennes namn.
Tidiga modernister
Sara Hildén inledde sitt samlande under andra halvan av 1940-talet, med målningar av hennes make Erik Enroth. Senare utvidgades anskaffningarna till verk av andra finska och utländska konstnärer. Sara Hildén följde sin tids bildkonstliv, besökte utställningar och konstnärernas ateljéer. Hon knöt personliga kontakter till konstnärerna, ibland vänskapsband.
Samlingens tidigaste del representerar modernismen och berättar om hur ett nytt, mer flerstämmigt uttryck trädde in i den finska bildkonsten.
Tyko Sallinen, Hihuliterna, 1918
Hihuliterna är en av Tyko Sallinens mest kända målningar. Den skildrar en religiös sammankomst där stämningen är andäktig och hänryckt. Sallinen växte upp i en laestadiansk familj. Den framåtböjda mansfiguren i det högra, nedre hörnet av målningen har setts som ett självporträtt av Tyko Sallinen.
Det finns flera versioner av målningen. Huvudverket anses vara en målning i Finlands Nationalgalleris samlingar. Sara Hildéns Stiftelses målning är mindre och färggrannare. Penselföringen är kraftfullare och mer kubistisk.
Tyko Sallinen lämnade inte efter sig anteckningar om sina verk. Därför kan vi bara gissa i vilken kronologisk ordning de olika versionerna av Hihuliterna har kommit till. Det är möjligt att Sallinen utförde målningen som hör till Sara Hildéns Stiftelses samlingar efter att huvudverket redan hade blivit klart, på hösten 1918. Syftet kan ha varit kommersiellt, eller det kan ha handlat om konstnärens egen kritiska blick. Enligt en tolkning kände Sallinen ett behov av att måla en ny version av Hihuliterna eftersom han inte var nöjd med den tidigare versionen.
Helene Schjerfbeck, Kostymbild, 1938
Den tidiga delen av Helene Schjerfbecks rika produktion präglas av franskinfluerad realism och friluftsmåleri. Med tiden övergick hon i sin konst mot avskalade stilleben och porträtt. Kostymbild från år 1938 hör till Schjerfbecks sena fas och uttrycker tydligt konstnärens modernistiska stil. Första gången hon avbildade motivet var år 1909, då det sannolikt var Taimi Lilja, en bagares dotter från Hyvinge, som satt modell för målningen. Kostymbild från 1938 är en upprepning av det ursprungliga motivet.
Liksom Sara Hildén älskade Helene Schjerfbeck både konst och mode. I Schjerfbecks många porträtt var modellens klädsel ofta en viktig del av verket. Det moderna modets tillkomst sammanföll med konstnärens karriär, som sträckte sig från 1870-talet till 1940-talet. Vi vet att konstnären till och med hade planer på att importera franska modekläder till Finland.
Den första målningen av Schjerfbeck i Sara Hildéns Stiftelses samling anskaffades år 1966. Helene Schjerfbeck var en av Sara Hildéns favoritkonstnärer.
Erik Enroth, Politiker, 1947
Erik Enroth var en av de synligaste representanterna för den efterkrigstida konstnärsgenerationen i Finland. Från och med hösten 1945 fick han genom sin kommande hustru Sara Hildéns förmedling arbetslokaler i Tammerfors. Enroth målade stadsmiljön i Tammerfors med sina fabriker och arbetare.
Sara Hildén och Erik Enroth gifte sig år 1949. Sara uppskattade Erik som konstnär och stödde honom ända tills äktenskapets slut år 1963. I samband med skilsmässan blev en stor samling av Enroths verk i Sara Hildéns ägo.
Erik Enroths målning Politiker hör till huvudverken i konstnärens tidiga period. Den visades på Enroths första separatutställning i Helsingfors år 1948. Målningen som kom till snart efter krigsslutet avbildar politiker inbegripna i kortspel – de spelar om världens öde. Äpplet på bordet är en referens till makten, och pyramiden till evigheten. Färgpaletten framhäver politikens kyla. Verket är fortfarande aktuellt nästan 80 år efter att det kom till.
Kauko Lehtinen, Vår, 1966
Kauko Lehtinen är ett av de centrala namnen i den finska modernismen. Karakteristiskt för konstnärens visuellt rika verk är detaljrikedomen samt den virtuost levande och känsliga användningen av linjer.
På 1950-talet anslöt sig Lehtinen till gruppen Ryhmä 9, som grundats av surrealisten Otto Mäkilä. Mellan konstnärerna uppstod ett vänskapsband som hade ett betydande inflytande på Lehtinens konstnärliga utveckling. Lehtinens uttryck påverkades också av att han satte sig in i Pablo Picassos produktion. Han tog också intryck av den nya informalismen och neorealismen, och särskilt av Robert Rauschenbergs konst.
Man hänvisar ofta till Kauko Lehtinen som en originell surrealist, även om hans konst avviker från surrealismens grundprinciper. Utgångspunkten för Lehtinens verk är alltid verkligheten och människans vardagliga upplevelsesfär.
Lehtinen verkade länge som konstnärsmedlem i Sara Hildéns stiftelse och ingick i Sara Hildéns krets av vänner.
Geometrisk abstraktion
I mitten av 1900-talet rotade sig den abstrakta konsten som en del av den finska bildkonsten. I de geometribaserade inriktningarna fördjupade man sig i att utforska de rena formerna, ytan, linjen och färgerna. Konstverket hänvisade inte till något utanför det själv, det var ”konst för konstens skull”.
Carolus Enckell, En tavlas ljus I–III, 1975–80
Carolus Enckell ägnade sitt konstnärsliv åt att utforska färgerna och fortsätta modernismens arv.
Enckell var intresserad av färgläror som framhäver hur den interna upplevelsen av färg och ljus förmedlas. Han hade ett särskilt förhållande till den röda färgen, och hans tidigaste minnen av den gällde ryska ikoner. Med konstnärens ord: ”Av all färger är röd den mångsidigaste, själfullaste och därför särskilt levande.”
Ett av de karakteristiska dragen i Carolus Enckells konst är kompositionerna som bygger på ränder. I de tidigaste verken var ränderna vertikala, senare breddades de till färgfält. Det enkla formspråket i målningsserien på utställningen bygger på horisontella, röda färgfält och påminner om Mark Rothkos målningar. Rothko var en av de viktigaste konstnärerna för Enckell.
Göran Augustson, Blå komposition, 1968
Grunden för Göran Augustsons konst är ett geometriskt abstrakt uttryck. Till Augustsons viktigaste inspirationskällor hör bland annat Victor Vasarely och Sam Vanni, som var Augustsons lärare vid Finlands konstakademi. Augustsons konst har beröringspunkter med den optiska konsten och den amerikanska måleristilen hard-edge-painting, det vill säga måleri med skarpa färgövergångar.
Vid sidan av de skarpa, geometriska formerna finns i Augustsons målningar mjukt krökande linjer, som i verket Natt och dag. Han leker med perspektivet, vilket syns redan i verket Blå komposition. Perspektivet framhävs ännu mer i rutmönstren som präglar många av hans målningar från 1970-talet.
Realistiska tendenser
Den internationella realismens trender, som popkonsten och fotorealismen, syntes också i den finska bildkonsten på 1960–70-talen. De världspolitiska oroligheterna avspeglade sig i konsten. I verken tog man ställning till samhälleliga och politiska frågor och kommenterade miljöns tillstånd.
Kimmo Kaivanto, Då havet dör II, 1973
Kimmo Kaivanto var konstmålare, grafiker och skulptör. Han är framförallt känd för sina verk med samhälleliga motiv och naturmotiv.
Kaivanto målade verket Då havet dör I år 1969. Den vårliga vyn från ön Arkkusaari i Näsijärvi förde konstnärens tankar till vattenleder som förorenats av utspill från fabriker, och till skönheten som döljer elementen för förstörelse. Det färdiga verket var en av de första målningarna som tog ställning till övergödningen av den finska sjönaturen.
Några år senare ville konstnären göra en ny version av motivet. Då havet dör II blev klar år 1973. Båda verken hör till Sara Hildéns Stiftelses samlingar.
Jarmo Mäkilä, Vår tids masker (Punkare), 1979 (1982)
Jarmo Mäkilä blev intresserad av punken som fenomen efter en resa till London år 1978, och målade en serie porträtt av punkare. Verken har referenser till popkonstens estetik och man kan se beröringspunkter med Andy Warhols produktion.
Serien bygger på fotografier ur Virginia Bostons kultbok Punk Rock. Lånet av bilderna väckte diskussioner om plagiat, trots att bildlån är en del av popkonstens metoder. Målningarna väckte också positivt intresse. De visades inte bara på konstgallerier utan också i Lepakkoluola, en mötesplats för alternativ kultur i Helsingfors, och på festivalen Pori Jazz.
För punkmålningarna använde Mäkilä för första gången en spraymålningsteknik som han själv hade utvecklat. Vår tids masker (Punkare) är målad med oljefärg, varefter Mäkilä övergick till en mer rinnande, förtunnad akrylfärg.
Juhani Harri, Ljud i natten I, 1970–71
Juhani Harri var en föregångare inom den finska collagekonsten. I början av 1960-talet utvecklades hans konst genom olika materialexperiment till en form där föremålet ställs i centrum. Harri hade förmågan att förhöja också anspråkslösa bruksföremål till något av värde, och att ur små element skapa en finstämd estetik. Föremålen för sina verk hittade han än här och än där. Han har citerat Picasso och sagt: ”Jag letar inte, jag finner”.
Harris konst utvecklades med internationella förebilder. De lådformade verkens tillkomst influerades också av miniatyrskeppen som är vanliga i Österbotten, och som monterades i flaskor eller lådor. Genom dem insåg Juhani Harri att ett föremål i sig, inte bara en bild av det, kan bära en innebörd.
Informalism
Informalismen, den europeiska motsvarigheten till den amerikanska abstrakta expressionismen, ledde vid ingången av 1960-talet till att en förnyelse av den finska modernismen: ett friare formspråk och uttryck samt experiment med materialen. Karakteristiskt för den finska informalismen var beskrivningar av naturupplevelser och en jordnära färgpalett.
Ahti Lavonen, Vårens struktur, 1964
Ahti Lavonen var en av de mest inflytelserika aktörerna inom den finska modernismen. Under det inledande skedet av sin karriär jobbade han med landskapsmålningar och stilleben i mörka nyanser. I början av 1960-talet övergick Lavonen till mer renodlad färg och ett nästan monokromt uttryck.
Efter en röd, brun och svart period inleddes en vit period i Lavonens produktion, och verket Vit rytm härstammar från denna period.
Lavonens konstnärliga utgångspunkt var målningens materiella karaktär, materialet och ytans struktur. Han gjorde olika materialexperiment och blandade in bland annat tygbitar, sand och lim i pigmenten.
Lavonen ansåg att den abstrakta konsten kunde väcka till och med andliga känslor hos betraktaren, känslor som lyfte betraktaren över det vardagligt världsliga.
Kain Tapper, Alskalle, 1977
Kain Tapper arbetade ursprungligen med brons- och stenskulpturer men började från och med 60-talet använda också trä som sitt skulpturmaterial. Träskulpturerna och -relieferna utgör största delen av konstnärens produktion från 1960- och 70-talen. Tappers verk hade ofta kopplingar till landskapets former, variationer i väder och ljus, dygnets olika tider och hans egna naturupplevelser.
Till Kain Tappers produktion hör en serie skulpturer med skallar som motiv, som tillkommit vid olika tidpunkter. Trots att de är starkt avskalade är de figurativa.
Redan ett tjugotal år innan Alskalle kom till hade Tapper skulpterat en första hästskalle. Som modell stod konstnärens egen häst som plötsligt dött. Till motiven med djurskallar överfördes också minnesfragment av klippan och forsen som låg bakom konstnärens hus, av vinden och skogarnas sus.
Mauno Hartman, Horisontalt stopp, 1966–68
Mauno Hartman började använda trä som material för sina skulpturer i början av 1960-talet. Han bearbetade gamla stockar från rivna hus till olika konstruktioner. I Hartmans skulpturer och reliefer finns bekanta former från den traditionella allmogekulturen och träarkitekturen.
Hartman har sagt: ”Jag vill inte medvetet bygga något nationalromantiskt. Mina arbeten är abstrakta, även om de i det gamla träet och stocken kan bära referenser till det förgångna och till traditionen. Skulpturerna är konstruktioner. Jag tror att de grundläggande behoven i all konst är de samma, det må sedan handla om musik, litteratur eller teater. Det handlar om rytm, spänningar och helheter.”
Komposition i skulpturen på utställningen bygger på den inbördes relationen mellan horisontala och vertikala linjer. Materialets historia, det vill säga träets, öppnar samtidigt ett tidsfönster till en förgången värld.
Nedre våningen: Verk från de senaste decennierna
Sara Hildéns Stiftelse fortsätter utvidga konstsamlingen med samtidskonst. De nya förvärven lutar sig mot samlingens modernistiska arv. Tyngdpunkten har ända sedan början legat på måleri och skulptur. Det urval som visas reflekterar mångstämmigheten i vårt lands bildkonst under de senaste decennierna, i fråga om såväl inriktningar som motiv.
Marika Mäkelä, Österns blommor, 2013 och Tibetansk brudsadel, 2013
Marika Mäkelä är en av de kvinnliga konstnärer som fick sitt genombrott på 1980-talet.
Hon nominerades för konstpriset Carnegie Art Award år 2014 för en verkserie ur vilken två delar visas på den här utställningen: Österns blommor och Tibetansk brudsadel.
Marika Mäkeläs relieflika oljemålningar med glitter är utförda på träbotten och har en koppling till det kvinnliga hantverkets tradition.
Konstnären har konstaterat: ”Mitt arbete påminner på många sätt om ett vävande, där motorsågen möter broderiet. Nu är jag bara orolig för att mina verk har rymt alldeles för lite. Jag vill att ytan ska vara så broderad som bara möjligt!”
Den rika ornamentiken i Tibetansk brudsadel refererar till jugendstilens sirlighet. Motivet för Österns blommor påminner i sin tur om de kraftigt stiliserade blommorna i konstnärens tidigare verk.
Leena Luostarinen, Tigern, 1985–86
Leena Luostarinen hörde till 1980-talets generation av finska neo-expressionister, och var en av de mest betydande representanterna för den. Sitt egentliga genombrott fick hennes karriär med en separatutställning med målningar av stora kattdjur år 1981. Verket Tiger som visas på utställningen hör till den här serien. Den vilande tigern har setts som ett självporträtt av konstnären.
Karakteristiskt för Luostarinens målningar från 1980-talet är en materiell rikedom och frigjord penselföring. Luostarinen målade med nästan oblandade färger som hon lät rinna och stänkte över duken. Hon skissade sina motiv i skissblock, men själva måleriprocessen var spontan och intensiv. Sina målningar planerade hon inte på förhand.
Luostarinen valdes till årets konstnär år 1989. Efter det företog hon en lång resa i Kina och Sydostasien. Luostarinen blev intresserad av den kinesiska målarkonsten redan i mitten av 1980-talet då hon studerade i New York och såg en utställning med kinesiskt landskapsmåleri.
Kaarina Kaikkonen, Och havet var tomt, 1998
Kaarina Kaikkonen är känd för sina verk som är sammanställda av använda herrskjortor och kavajer. Under 2000-talet har Kaikkonen gjort installationer i det offentliga rummet på olika håll i världen. Ofta utför hon sina verk i samarbete med de lokala invånarna.
Verket Och havet var tomt är gjort av begagnade herrskjortor. Havslandskapet och titeln som refererar till tomhet upprepas också i Kaikkonens senare verk.
Konstnären har sagt: ”Mänskligheten har bara funnits här i en så kort tid, i hela universum. Havet har funnits.”
Verken bestående av herrskjortor och kavajer har en koppling till en personlig förlust för Kaikkonen. Längtan är också kopplad till en strävan efter att hitta något mera, att tränga djupare än ytan.
Timo Heino, Agans björkris, 2007
Enligt Timo Heino kan Agans björkris ses som en tredimensionell teckning. Han har täckt en rottorkad fura han hittat i naturen med gummi. Gummi är en biprodukt från oljeindustrin, och oljan är i sin tur fossiliserad biomassa. På det här sättet ger ett material som härstammar från forntida hav ett implantat av ny hud åt ett dött träd som vuxit i vår tid.
Gummi har också en fetischistisk karaktär. Materialet är förknippat med den sado-masochistiska subkulturen, som verkets namn syftar på.
Fågeläggen på trädets grenar kommer ur en privat samling. Största delen är ägg av arter som lever i lundskogar, men bland dem finns också mer exotiska arter.
Ägg löper risken att falla från trädgrenarna. Å andra sidan är brustna skal också förknippade med en tanke om frihet.
Toni R. Toivonen, Korsfästelse, 2018
I verket Korsfästelse medverkar ett djur med sin sista närvaro.
Konstnären har placerat en naturligt avliden häst på en mässingsskiva. Fukt, tid och tryck har skapat en bild på skivans yta. Mässingens guldnyans är en referens till användningen av guld i konstens historia, och fungerar enligt konstnären som en kontrast till den brutalitet eller råhet som finns i verket.
Det har tagit veckor att utföra, sammanställa och grundlägga verket. Det färdiga verket har täckts med lack som lyfter fram färgskiftningarna och fördjupar bilden.
I verket ingår tanken memento mori, bekant från barockkonsten, det vill säga påminnelsen om att livet är förgängligt.
Konstnären säger: ”Det måste finnas död för att vi ska förstå livet. Skuggorna visar ljusets riktning.”
Marianna Uutinen, Ur serien Plasthimmel 10, 2015
Marianna Uutinens karriär fick sitt genombrott på 1980-talet. Under de senaste åren har Uutinen blivit känd för sina målningar vars yta byggs upp av tredimensionella skikt av akrylfärg, som sedan fästs på en grund av duk.
Uutinens abstrakta målningar är starkt materiella. Deras tredimensionella veck är det enda elementet som hänvisar till det figurativa. De ljusa pastellnyanserna för tankarna till rokokoperiodens lätthet och sirlighet på 1700-talet.
Uutinens målningar är mentala tillstånd. Konstnären har sagt: ”För mig är det materiella centralt. Mina verk ligger ofta i gränslandet mellan det figurativa och det non-figurativa. Betraktaren kanske känner igen mina influenser, men får behandla dem utifrån sina egna reaktioner, som en rumslig upplevelse.”
Susanne Gottberg, Som det är, 2022
Susanne Gottbergs verk handlar om målningens olika sätt att existera. De behandlar inte bara sinnesförnimmelsernas problematik utan också frågor om form och innehåll, ljus och mörker samt det befintliga och det icke-existerande.
Under den senaste tiden har Susanne Gottberg i sina verk behandlat den verklighet vi lever i, och mot vilken vi inte kan sluta våra ögon – eller vårt hjärta. Verket som visas på utställningen, Som det är, uppmanar oss att betrakta dels världen, dels oss själva genom sanningens lins.
Verket bygger på ett självporträtt som konstnären har fotograferat med hjälp av spegeln i en hiss. Det ger också intrycket av att vara sett genom vatten eller under en vattenyta. Målningens verklighet öppnar sig på en mångfald av sätt. Den bild vi ser kan vara en fysisk hägring, en subjektiv sinnebild eller ett abstraherat objekt.